Fadern, sonen och den heliga presskonferensen

Varför Sten Tolgfors drog in sin fyraårige son i gårdagens presskonferens är en gåta.

Sonen har väl ingen skuld i Saudi-affären? Sonen har väl ändå inte haft något inflytande över pappas önskan att bygga en vapensmedja i Saudi?

Samtliga media har klokt nog lämnat Tolgfors familj helt i fred. Men ändå släpar Sten plötsligt in sin fyraårige son i rampljuset och påstår att det är sonens hantering av fjärrkontrollen som gör att han nu avgår som försvarsminister.

Ja, kära nån. ”Drevet” har gått, familjen tagit skada, försvarsministern avgått. Men låt oss vara lite kyliga. ”Drevet” har, åtminstone den här gången, varit extremt fixerat vid sakfrågor – och lyckosamt beslagit Tolgfors (men inte sonen!) med lögn och glidande formuleringar.

Kanske var det först i går som Tolgfors visade varför han inte ska vara försvarsminister. Att blanda ihop ämbete och en offentlig roll med hur den egna familjen mår är inte värdigt en minister. Familjen skulle alltså ha mått bättre om inte Dagens Eko haft den dåliga smaken att avslöja Saudi-affären? Leder det i så fall verkligen till slutsatsen att en försvarsminister bara kan fungera som försvarsminister om hans/hennes familj inte tar anstöt av medias rapportering?

Tar familjen anstöt så avgår man? Jojo, säg det till Persbrandt, Lill-Babs, Sarkozy, Sahlin m fl. Tolgfors försöker huka bakom sin fyraårige son. Svagt.

Tolgfors sa sig också vara tyngd av att svenska soldater återvände som döda, och att han inte klarade av att möta familjernas sorg. Jag kan förstå den känslan. Men en ledare är en ledare. Om man som försvarsminister skickar ut människor i krig, så måste man också vara beredd att ta emot dem som krigsoffer. Är en försvarsminister inte beredd på det, så ska en försvarsminister inte skicka ut unga soldater i krig. Det kan faktiskt inte vara någon överraskning att det används skarpladdade vapen och sprängämnen i krig, inte ens för en familjefar från Örebro.

Varenda officer vet att hans mannar kan stupa. Men varenda officer kan inte byta jobb bara för att han/hon mår illa av att det sker.

Tack, Tolgfors. Men i avgångsfrågan borde du faktiskt ha gjort som den politiker som några månader innan dig fick löpa ett betydligt värre gatlopp, nämligen den sorglige Håkan Juholt.

Säga vad man vill om Juholt, men inte tog han betäckning bakom sina barn när skottlossningen började. Han tog kulorna själv, rakt framifrån och erkände att hans möjligheter att fungera som partiledare var uttömda. Punkt slut, tack och hej, leverpastej.

Så kunde Tolgfors faktiskt ha gjort. Och nöjt sig med att skriva in Reinfeldts berömmande ord i sitt nya CV, utan att jolma till det med familjeskäl och annat.

För övrigt ber jag er alla notera hur Reinfeldt oavbrutet undviker att ta ordet Saudi-Arabien i sin mun. Mediestrategen Schlingmann (m) fortsätter hålla sin statsminister utanför alla viktiga politiska diskussioner.

Och ändå finns det fortfarande dom som undrar varför borgerligheten tappar mark.

Foto: Göteborgs-Posten

GD, GP, GP2, DN, DN2, DN3,  SvD, SvD2, SvD3

Löfvén pulvriserar Schlingmanns moderata strategi

Det var en komisk dag, denna torsdag. Inte nog med att alla stora tidningsbjässar blev grundsnuvade på årets scoop (att Stefan Löfvén blir ny socialdemokratisk partiledare). Hon som sedan glatt bekräftade saken var en över 80 år gammal mamma, som gav fullständigt faderullan i allt vad konvention, taktik och hemlighetsmakeri heter!

Den som är uppfostrad av en sådan obekymrad moder har nog vissa förutsättningar att se tillvaron på ett lagom enkelt vis. Det som kallas bondförnuft och uppriktighet har kanske fått ett ansikte. Eller två, om man räknar in mamman.

Valet av Löfvén är smartare än valet av Juholt. Båda två har snubblat in i huvudrollen från sin plats som idoga scenarbetare i kulissen, båda två är äldre män med stark förankring i landsorten och bland traditionella sossar. Men medan Juholt har profilerat sig på försvarsfrågor under en lång rad år och försökt tränga sig in i den absoluta partitoppen, så har Löfvén ägnat sig åt arbetsmarknadsfrågor, industriella frågor och fackliga hjärtefrågor. Löfvén har kretsat nära det socialdemokratiska partiets epicentrum, men aldrig öppet intigrerat för att påverka dess sammansättning. Alltså är den interna fiendeskaran ganska liten, om den ens finns. Så var det sannerligen inte för buffeln Juholt.

Det som nu kommer att hända är att Reinfeldts ganska avmätta, snorkiga retorik möter en handfast, enkel och folklig dito. Från och med nu är hela det Schlingmannska upplägget med att lansera moderaterna som landets arbetareparti helt pulvriserat – vem tror att Reinfeldt överhuvudtaget kan använda det greppet någon mer gång, nu när han riskerar att stå öga mot öga med den gamle svetsaren Löfvén?

Alla talar nu om hur socialdemokraterna ska resa sig ur askan. Jämtin har på ett klokt och vinnande sätt utnyttjat all den tv-tid hon plötsligt fått efter den anonyma tillvaron i Juholts skugga. Löfvén har en jättechans under våren att resonera sig in i vanligt folks medvetande.

Men vad få talar om är alliansens – och moderaternas – motdrag. Var säker på att det smids planer. Var förvissade om att regeringen kommer att ombildas under 2013 och att nya statsråd kommer att lanseras tillsammans med nya idéer och framåtsiktande projekt. Att Reinfeldt nu intar en låg profil och att de spektakulära utspelen inte finns just nu, beror inte på någon trötthet. Det beror på att det inre kraften ägnas åt mobilisering, strategitänkande och planläggning.

 Det här kan – paradoxalt nog – leda till att svensk inrikespolitik blir intressantare än på mycket, mycket länge.

Men helt säker kan man ju inte vara. Inte ens på det.

Läs gärna SvD:s Göran Erikssons syn på saken också.

Läs mer: Ab, Ab2, Ab3, Ab4, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SVT, SVT2, SVTdebatt, SVTdebatt2, SR, SR2, GP, GP2, ETC

Esaiassons blinda fläck

Det var dumt att man inte satsade på en karriär som statsvetare. Då hade man kunnat prata luft och levererat lite olika teser hit och dit – och ändå fått stor uppmärksamhet i de ledande medierna. Som just nu, då Svenska Dagbladets nätupplaga trumpetar ut Peter Esiasons påstående att Håkan Juholt ”missade chansen” att göra ett gott första intryck.

Så här står det i artikeln:

”Enligt honom (statsvetaren alltså) kan Juholt fortfarande bli populär, men han har missat tillfället han hade alldeles i början att göra ett gott första intryck. Att Juholt är okänd kan också ha förvärrat skadan av avslöjandet att hans flickvän dömts för bedrägeri.”

Jag undrar nu – alldeles oberoende av partifärger – vad en partiledare skall göra ”alldeles i början” för att göra ”ett gott första intryck”? Dela ut Kinderägg till barnen? Dricka whisky med statsvetare? Ställa sig i förkläde hemma hos lilla mamma och ta hand om disken?

Om man räknar Julholts linjetal som hans första riktigt stora framträdande, så vill jag minnas att många var imponerade efteråt. Mustaschen var välansad, han hade hetta i rösten och slipsen oklanderligt knuten. Vad var det för fel på detta ”första intryck”? Det säger inte Esaiasson.

Vad statsvetaren glömmer är hur framtoningen i medierna formar uppfattningen av människor. Efter att den första chocken lagt sig har samtliga borgerliga medier och skribenter ägnat mycket tid åt att punktera och desavouera Juholts person och kleta fast begrepp som ”förvirring”, ”oklarhet”, ”bakåtsträvare” och ”gammelsosse” vid honom – allt för att försöka polarisera politiken i ett ”modernt” och ett ”gammalt”, snarare än höger och vänster. Tanken är då förstås att vi alla skall välja det som är modernt och nutida.

Denna tunga mediekampanj – där faktiskt även oberoende medier som Aktuellt och Ekot anpassat sitt vokabulär till regeringspartiernas och också ofta talar om ”titta bakåt” och ”gammalt” i samband med Juholt – är statsvetarnas blinda fläck. Den vågar Esaiasson inte ta in i sitt underlag, förmodligen därför att han i så fall skulle bita den hand som ganska enkelt föder honom.

När Fredrik Reinfeldt formade de Nya Moderaternas budskap var självklart tonen inte lika otålig hos de borgerliga ledarskribenterna. Men vi minns ju alla hur hans plötsligt omsvängningar vad gällde A-kassa och fackföreningar fick hela det borgerliga blocket att famla efter den ideologiska ledstången, utan att omedelbart hitta den.

Naturligtvis måste Juholt bli tydlig. Liksom hans parti. Och framför allt hitta tydliga politiska svar på de frågor som människor idag ställer. Jag är verkligen inte säker på att det en är samma frågor som de regeringspartierna ställer.

 

Reinfeldts förtrupper putsar skorna

En kommande nyföretagare i Timbros invandrarfrizon?

I dag kan man läsa en entusiastisk artikel av Li Jansson, verksam i tankesmedjan Timbro, som förordar att de mest segregerade bostadsområdena i Sverige utropas till ekonomiska frizoner – allt för att ge invandrarna nya möjligheter.

Det låter fint. Men syftet är förstås inte att fixa integrationen, utan att så ett frö till en nyliberal samhällsordning och införa en minimalt reglerad marknadsekonomi.

Timbro brukar var den organisation som formulerar det som något år senare blir Reinfeldts politik. Och jag är säker på att ambitionen hos regeringen är en betydligt mer långtgående avreglering än vad vi hittills sett. Mantrat är skattesänkningar och ”alternativa val”, det vill säga att de skattepengar som blir kvar inte skall gå till en gemensamt förvaltad sektor, utan till att finansiera ett oklart utbud av privata vård- och omsorgstjänster.

Det är direkt osmakligt av Timbro att använda invandrartäta förorter som någon sorts experimentverkstad för nyliberala marknadsidéer. Man omformulerar problemet med segregationen och lägger över ansvaret på invandrarna själva: ”Här får ni en frizon, så får ni klara er själva – och ert bekymmer är inte längre vårt!” tycks tanken vara.

Att problemet med segregationen inte bara handlar om invandrarnas företagande, utan i högre grad om att etablerade svenska företag dras med svårartade fördomar och inskränkt personalpolitik , det låtsas inte Timbro om. Att integration måste ske från två parter blundar man för. Att segregationockså  har med bostadsstandard, skolmiljö och jämställdhetsfrågor att göra andas man inte om.

I stället märker man ut invandrartäta förorter och ger dem speciella förutsättningar. Därmed cementerar man snarast fast invandrare i ännu mer isolerade enklaver och lockar dom att inte integrera sig.

Timbro skickar upp en försöksballong och drar sig inte för att hetsa Anders Borg genom att ifrågasätta om han inte är lite feg ändå?  Där Reinfeldt inte vågar vara fullt ut nyliberal, där  vågar Timbro. Sen får man se hur det går.

Varför fattar inte Arkelsten?

Nja, rubriken är lite fel. För naturligtvis fattar Sofia Arkelsten precis vad kritiken går ut på. Men nu försöker hon rädda sitt skinn och spelar dum.

I Dagens Nyheter idag låtsas hon som om kritiken går ut på att hon åker på seminarier, har informativa möten med näringslivet och besöker den s.k. verkligheten.

Det är nog det tramsigaste försök till försvar jag sett. Kritiken handlar ju inte alls om detta. Alla vill väl att våra riksdagsmän ska göra studiebesök och delta i seminarier. Det är inte det frågan gäller.

Sofia Arkelsten vet nog innerst inne vad som nu gör hennes position helt omöjlig: nämligen att hon låtit starka särintressen betala hennes resor, uppehälle och till och med bilar.  

Vilka andra, mindre lockande, seminarier var hon inbjuden till? Kan man tänka sig att Shell lockar med en roligare resa till Sydfrankrike än vad Fältbiologerna i Skellefteå förmår? Ja, det kan man. Vissa särintressen har stora ekonomiska resurser, vissa andra särintressen har knappt några.

Sofia Arkelsten har gång på gång visat utomordentligt dåligt omdöme genom att välja gratisresor som betalats av särintressen. Att påsta att ett sådant beteende i längden inte skulle leda till otillbörlig påverkan är mer än lovligt naivt. Naturligtvis har Shell, RFSU och BMW nytta av att Sofia Arkelsten står i någon sorts tacksamhetsskuld till dem. Om inte annat kan hon, med auktoriteten i sitt riksdagsmannaskap, berätta för oss andra medborgare att ”Shell arbetar mycket seriöst med miljöfrågorna”, vilket hon gjort och vilket är precis vad Shell-direktörerna hoppades på och förväntade sig.

Att sen Carl Bildt försöker legitimera hennes beteende genom att meddela att han också låtit näringsliv och andra organisationer betala hans hotell- och krognotor gör inte saken bättre.

Reinfeldt försöker också göra det till en fråga om att det är viktigt att riksdagsmännen ser sig om i världen. Han tror tydligen att vi väljare är korkade. Ingen har ifrågasatt att riksdagsmän måste skaffa sig inforamtion. Det hela frågan gäller är huruvida vad och vem som styr vilken inforamtion riksdagsmännen tar till sig.

Att statsministern inte ser ett problem med att starka ekonomiska intressen bussar runt riksdagsmän för att trumma fram sitt budskap är minst sagt alarmerande.  

Vi väljare tappar obönhörligt vårt förtroende! Och jag har ändå haft ett högt sådant för både Bildt och Arkelsten tidigare, men det här raserar enormt mycket och får mig att misstänka att girighet och egen vinning trots allt tycks spela en roll för dagens NYA moderater.

Drev eller inte?

MODERATERNAS PARTISEKRETERARE VAKNAR idag till en för henne uppenbarligen ny värld: den där hennes förtroende hos oss väljare ifrågasätts. En del – påfallande ofta politiker – kallar det för ett massmediadrev, men vad är det egentligen som händer?

Ordet ”drev” förutsätter jakt i avsikt att lägga ner ett byte. Alla vet att det är en journalistisk merit att fälla en minister eller få ett kommunalråd att avgå, så visst finns det ett antal specialiserade jägare därute i journalistkåren (och drevkarlarna huserar väl här, i bloggosfären). Men det är inte alltid är blodsmaken och viljan att slita ut en stackars partisekreterares blödande hjärta som är drivkraften för jägarna, utan snarare en profession. Att vara journalist är att ha som yrke att ifrågasätta, granska och dra fram fakta till allmänt beskådande. Och vem minns egentligen jägarna, bortsett från Guillou/Bratt och IB?

Det är aldrig journalisten/jägaren som fäller tiotaggaren. Det är alltid den jagades egna handlingar. Inget drev i världen kan utan grund jaga fram en politiker i skottvinkeln, ty finns det inget verklighetsunderlag så har jägaren ingen ammunition.

I fallet Arkelsten är det uppenbart. Journalister gör sitt jobb, drar fram sakförhållanden – jodå, hon har varit på bjudresa med Shell och javisst, hon satt så sent som i går i ett börsnoterat företags styrelse och jajamensan, hon lät sig bjudas på resa till Finland av kärnkraftslobbyn och yes, hon lät RFSU bjuda på en resa till Tanzania – och därmed är det den demokratiska debattens sak att ta ställning.

För Arkelsten rasar nu förtroendet blixtsnabbt, timme för timme. Hon har tydligen inte begripit detta enkla, att ska man vara en oberoende politiker som representerar svenska folket (alltså inte bara de närmaste väljare som man umgås med på partikansliet) så är det ovillkorligen ett krav att värna sin integritet och undanröja alla misstankar om att man springer andras ärenden.

Läs till exempel Henrik Berggrens klargörande ledare i Dagens Nyheter idag. Jag gissar att det är frågan om timmar innan Arkelsten avgår, även om startegin säkert är den vanliga: håll ut till helgen, nästa vecka har det blåst över.

Men att ha henne kvar som moderaternas taleskvinna innebär också en signal till oss andra. Nämligen att Reinfeldt och hans krets inte tycker att det är så farligt att låta sig bjudas på resor av storföretagen. Och det är allvarligt, minst sagt. Vems ärenden går egentligen regeringen?

På mitt förra inlägg nedan skrev signaturen Mållgan en kommentar (tack för den, Mållgan) och hänvisade till finansdepartementets riktlinjer på länken http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/06/49/77/db26116c.pdf. Riktlinjerna är utomordentligt enkla och borde vara väl kända för Arkelsten och samtliga riksdagspolitiker. Bland annat uppmanas ledamöterna att ställa sig följande frågor:

• Är detta en förmån och varför erbjuds den mig?

• Finns det en koppling mellan förmånen och min tjänsteutövning?

• Hur är förmånen beskaffad och vad är den värd?

• Vilket inflytande har jag på min arbetsgivares relation med den som erbjuder förmånen?

Arkelsten kan inte ha besvarat dessa frågor. Dags för Arkelsten att ta ett steg åt sidan.

Varför beklaga en studieresa?

SÅ HAR DÅ moderaternas nya, fräscha partisekreterare klibbat ner sig med olja och vips har ytterligare en Reinfeldtsk utnämning trasslat till det. Och hon som ändå verkade så klok, så ung och så vital!

”Det var naturligtvis ingen bjudresa” säger Sofia Arkelsten om sin Frankrike-resa som helt och hållet betalades av oljebolaget Shell. Definitionen av ordet ”bjudresa” borde väl annars vara just den, att man bli bjuden på resan utan att själv betala.

Nej, det där var en ren ”studieresa”, säger Arkelsten. Visst. Hon lärde sig nog jättemycket. Själva reseanledningen var en tävling där studenter från Europa visade upp den mest bränslesnåla bilen – och det är klart att en riksdagsledamot från Sverige kan lära sig väldigt mycket av att på plats i Sydfrankrike se på hur studenterna åker runt och är bränslesnåla som attan. I alla fall kan man lära sig något indirekt. Och åtminstone på lång sikt. Eller i värsta fall, om kunskapsinhämtningen nu inte blir glasklar, så kan man koppla av och prata lite skit (läses: miljö) med Shell-direktörer.

Reinfeldt ”välkomnar” en granskning av Arkelstens resa, säger han i tidningarna idag. Men poängen är knappast om Arkelsten fälls för mutbrott eller inte. Poängen är att hon lever i ett tankeklimat där höga politiker inte funderar över vad som gagnar medborgarna. Är det till gagn för medborgarna att ett stort företag erbjuder sig att stå för riksdagsmännens kostnader vid studiebesök? Nej.

Den som bjuder har alltid en anledning. Shell kanske bara ville vara snälla, vad vet jag. Men mer troligt är att de – som alla företag – gör en investering med sina pengar. I det här fallet en investering i attitydpåverkan och förtroendeskapande åtgärder, med den enda avsikten att det ska underlätta bolagets framtida verksamhet och kontakter med den svenska regeringsmakten. Det är väl faktiskt självklart, om man tänker efter?

Nå, om detta nu var en rejäl och seriös studieresa, så förstår jag inte vad det är Arkelsten beklagar. Och varför ”välkomnar” Reinfeldt en granskning om han själv tycker att resan var lämplig?

Jo, förresten. Arkelsten beklagar att resan ”kunde uppfattas som att hon utsatts för otillbörlig påverkan”. Javisst, men det är ju just det som är poängen. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att både Reinfeldt, Sahlin, Arkelsten och Borg kan låta sig bjudas på middag av Shell och ändå behandla företaget korrekt och oförvitligt. Men blotta misstanken om jäv eller påverkan är skadlig för nationen och demokratin, även om misstanken är felaktig. Det är just så som politikerföraktet skapas och just så som förtroende för demokratin och våra valda företrädare holkas ur. Genom att vi medborgare inte kan vara säkra på vilka krafter som egentligen styr besluten. Varje politikers uppgift är att hålla den rågången absolut glasklar, oavsett frågan om mutbrott.

För vid Shells middagsbord och gocarttävlingar är det fortfarande oss medborgare som Arkelsten representerar. Det kräver omdöme och ansvar. Har man inte det finns det åtskilliga andra jobb för kompetenta kvinnor och män med dåligt omdöme.

Artiklar finns i Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3 och i Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2 och Svenska Dagbladet 1 och Svenska Dagbladet 2 samt Brännpunkten i SvD.

Fredrik Mac Donald Reinfeldt

I morgontidningarna idag visar partierna plötsligt upp en skillnad i kampanjandet. På en helsida ”säljer” moderaterna  sin bästa vara: Fredrik Reinfedts bruna, dystra ögon i kombination med den retoriska frågan ”Vem vill du se som statsminister i morgon?”

Alltså inte någon fråga om politik, ideologi eller inriktning utan just bara frågan om ”vem?”.

Det är en intimisering av politiken som blir kladdig, som om det handlar om att rösta fram klassens lucia. Ett sista försök att slå mynt av den badwill som media länge kletat på personen Mona Sahlin.

Till sist ska politiken alltså handla om att rösta på en person vi inte känner, utan bara känner till. Företrädaren blir viktigare än det han företräder. Han är en budbärare, javisst, men precis som alla statsministrar kan just denne person tvingas avgå av ett eller annat skäl. Det är politik och ideologi vi röstar på idag, inte budbäraren.

För övrigt måste han nog avgå av hälsoskäl om hamburgerfrossandet fortsätter. Även detta ett sista typiskt och medvetet kampanjinslag – en snabblunch på Mac Donalds + en bild i kvällstidningen skapar känslan av igenkänning. Visst, så där slarvigt äter vi också ibland. Skönt att ha en mänsklig statsminister.