Gulligull med Jimmie & Annie

Publicerat: december 4, 2016 i Okategoriserade

annieojimmietv4

VARFÖR I HELA fridens namn börjar Annie Lööf plötsligt gulla med extremistpartiernas ledare?

Vad är det som får henne att just nu – när ideologier och värderingar står och skakar runt om i världen – vilja vara vänlig, fnissig och mysig mot Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt?

Tror hon att hennes väljare verkligen vill ha mer  gulligull i politiken?

I eftersnacket till den förvalsduell som Annie Lööf och Jimmie Åkesson hade i TV4 kunde vi se hur Annie och Jimmie skrattade gott tillsammans, på temat ”tänk så tokigt det kan bli ibland i våra debatter och nästa gång är det nog din tur, hö hö hö”.

Precis så – PRECIS SÅ! – går det till när Sverigedemokraterna normaliseras. Samförstånd. Klappar på axeln. Det mjuka, fina skrattet tillsammans. Förståelse, intimitet, känslor och närhet.

Annie Lööf kanske inte tänkte sig för, men genom att lämna den argumenterande och sakliga politikerrollen och istället gulligulla med Åkesson, så signalerade hon till tittarna att han nog ändå inte är så farlig trots allt. Det var ett misstag av större dignitet än vad man i förstone kan tro.

Ty Åkesson, som valt att leda ett parti som mobbar muslimer, som valt att vara talesman för ett parti som för inte alls så länge sen hatade judar – är han plötsligt inte så farlig? Har han blivit en hygglig prick? Kan – och bör –  vi andra verkligen fnissa och skratta tillsammans med mobbaren och hataren, om vi nu vill ta avstånd från mobbningen och hatet?

Det är inget fel på att politiker också pratar om sina roller med varandra. Men att som Lööf göra det genom att mysa och fnittra med Åkesson, eller – som häromveckan hos Malou, också i TV4 –  mysprata om politikerroller och ömsesidig respekt med Jonas Sjöstedt, ledaren för  ett vänsterparti som just nu  vrider sig som en mask för att förhålla sig till den avlidne revolutionären Castro, det leder fel.

Alla politiker som på allvar vill bekämpa totalitära tendenser och slåss för den liberala representativa demokratin, inkluderat våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, bör hålla en tydlig distans till Åkesson och Sjöstedt (framförallt den förstnämnde). Det gäller även och kanske i synnerhet Annie Lööf.

Den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg lämnade tv-studion när Ny Demokratis partiledare gjorde entré på 1990-talet. Det blev en symbolhandling som väldigt tydligt tog avstånd från den latenta rasismen och främlingshatet hos Ian och Bert.

När Annie Lööf fnissar och gulligullar med Åkesson blir det också en symbolhandling. Dessvärre med totalt motsatt innebörd än Westerbergs.

 

  

 

 

 

Har frontsoldaten Ekeroth gjort sitt?

Publicerat: november 24, 2016 i Politik

Bildresultat för kent ekerothSVERIGEDEMOKRATERNAS LEDARE JIMMIE Åkesson uppmanar i skrivande stund sin opolerade vapenbroder, Kent Ekeroth, att ta timeout.

Partiledningen för SD har till sist insett att det inte i längden går att förena ett nattligt supande och irrande på Stureplan med ett respektabelt arbete i Sveriges riksdag. Det är liksom två oförenliga ting, i synnerhet som den våldsbenägne suputen nästa dag förmodas hedra just justitieutskottet med sin förmodligen något bakfulla närvaro.

Det var i grevens tid. Möjligen är det ett tecken på att Ekeroth nu anses som förbrukad.

Men varför har Åkesson haft så påtagligt svårt att agera tidigare mot den uppenbart aggressive Ekeroth?

Svaret är att Ekeroth varit en nyttig uppviglare. Han har varit och är partiets rabulist, den som hetsat massorna, som prövat hur långt man kan gå i politisk retorik och hur nära ren rasism och fascism partiet kan lägga sig utan att stöta bort folk.

Medan Åkesson stillsamt och välklätt har argumenterat i partiledardebatter och från talarstolar – och anpassat sig till den gängse samtalstonen i svensk politik – har Ekeroth varit uppviglande, hårdför och höjt röstläget, oftast klädd i enklare t-tröja och jeans.

Den aristokratiske, välutbildade ledaren (Jimmie) å ena sidan. Den aggressive, folklige stormtruppsanföraren (Kent) å den andra.

Kent Ekeroth har gjort ett hängivet jobb med att bereda marken för en främlingsfientlig och radikal nationalistisk ideologi; genom sin armé av nättroll och enögda skribenter på nätet (Avpixlat m m) har han skapat en kompromisslös bas för sitt parti.

Denna bas har växt snabbt.

Men SD-sympatisörerna vill inte ha en ledare som är som de själva – de vill ha en vältalig ledare som gör att de blir en del av en seriös rörelse och det är precis vad Åkesson erbjuder.

Nu finns basen där. Nu har den kommit i självsvängning, den sköter sig själv och förökar sig genom fildelning på nätet utan att Ekeroth längre behövs.

Därför tror jag att Jimmie Åkesson ber Kent Ekeroth ta en timeout. Han är förbrukad, skadar mer än han skapar.

Det partiet behöver nu, för att växa, är inte fler bråkstakar, rabulister och sanningssägare – utan ledare som utstrålar intelligens, kompetens och seriositet.

Kort sagt: ut med den skränande folkhopen och in med de smarta högerakademikerna!

Kent Ekeroth och hans stormtrupper kommer ändå att finnas kvar, länge än. Men Kent Ekeroth har fullföljt sitt uppdrag – att skaffa Sverigedemokraterna en ilsken, elitfientlig och  uppviglad väljarbas.

Därför behövs han inte längre. Jimmie Åkesson kommer att offra honom och putta ut honom i högherkanten, precis som skedde med Björn Söder, SD-ungdomarna och Erik Almqvist.

Partiet ska normaliseras till vilket pris som helst. Och då duger det inte att de högsta företrädarna kaxar sig på Stureplan och irrar runt med en massa sprit och aggressioner inombords från krog till krog.

Jag tror med andra ord att detta är början till Kentexit.

 

 

 

 

   

 

Nej, kålsuparteorin håller inte!

Publicerat: november 19, 2016 i Okategoriserade

EN MODERAT TOPPFUNKTIONÄR skojar (?) framför kameran och spottar fram att en socialdemokratisk kvinnlig minister är en ”hora”.

En topplacerad Sverigedemokrat fyllegarvar åt att nazister sparkat på lammkroppar och skrikit ”Juden! Juden!”

Moderaten fick sparken. Sverigedemokraten fick stanna.

I båda fallen ploppar det upp ett slags försvar, som i huvudsak går ut på att sånt där förekommer inom alla andra partiet också. Alla är lika goda kålsupare – därför är det inte så farligt som det ser ut.

Men stämmer det?

För att få ett sant svar på det måste vi hitta sossar, folkpartister, centerpartister, vänsterpartister, liberaler, kd:are och miljöpartister på yttersta toppnivå som någon gång använt begreppet ”hora” mot en framstående politisk motståndare. Eller åtminstone fyllegarvat åt judeskämt.

Men hittar  vi några sådana?

Svaret är nej. Det finns helt enkelt inte några sexistiska uttryck som så oförblommerat används offentligt eller halvoffentligt (till exempel för att testa kameran). Det finns inget fyllegarv mot judar inom liberalerna, kd eller vänstern.

Det är hög tid att skrota kålsuparteorin. Den finns inte.

De groteska misstag som Sverigedemokraterna eller Moderaterna har gjort de senaste dygnen kan INTE rättfärdigas med att det är samma jargong i andra partier. Eftersom det inte är det!

I Sverigedemokraternas fall finns det i generna. Partiets huvudsakliga rekryteringsbas är de vita, missnöjda männen och kvinnorna, som ofta i sitt  vardagsliv har ett vulgärt språk. Att kalla någon för hora eller idiot eller islamknullare betyder i deras värld just inte så mycket mer, mer än att det artikulerat ett diffust missnöje.

Missnöje med vad i världens rikaste land? Tja, just det är ganska oklart.

I Moderaternas fall är det svårare. Det går med svårighet att dra en rak linje mellan elitens artigt högerprofilerade banketter å ena sidan och det vulgära utbrott som kom från den skojige Delmond Haffo, chef för partiets digitala avdelning, å andra sidan. Där moderaterna tidigare var belevade och välutbildade, verkar de nya moderaterna numera slugga omkring som ett slags gatans parlament; hö-hö-ande och skrockande inför den nya tidens till synes oöverstigliga krav på jämställdhet och alla människors lika värde. ”Din jävla hora” har ersatt repliken ”Jag håller inte med dig i sak.”

Den som inte tycker att det är en förskjutning av samtalstonen i svensk (och internationell) politik räcker upp handen.

Men är vi alla verkligen samma kålsupare? Kunde Haffo lika gärna ha varit Fridolin? Kunde  det lika gärna ha varit Löfvén, Lööf, Busch Thor eller Kinberg Batra som fyllegarvade åt judeskämten?

Nej. Naturligtvis inte.

Varje anständig människor borde förstå detta. Och rösta därefter. De alternativa partierna är inget alternativ. Ärligt talat.

Och de traditionella partierna är inte samma kålsupare. Inte alls. Tänk på det.

 

Haffos medflabbare är problemet

Publicerat: november 17, 2016 i Okategoriserade

Bildresultat för Delmond HaffoDET ÄR GANSKA spännande att se hur Moderaterna nu blixtsnabbt gör sig av med sin digitalstrateg Delmon Haffo, efter att han i ett oförsiktigt (och dessvärre också direktsänt) ögonblick råkat kalla socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (s) för ”hora”.

Det är en utmärkt krishantering av Tobé och (m). Men vad tänker man göra med medflabbarna i bakgrunden?

Man kan faktiskt misstänka att en hel del av den moderata partibasen består av just medflabbare. Ja, kanske alla partiers bas består av folk som skrattar bara för att ledaren skrattar, lyfter på handen bara för att ledaren lyfter på handen och kastar skit på de politiska motståndarna bara för att ledaren gör det?

Det är ungefär som med Trump. Vore han en ganska isolerad halvstolle vore det ju inga problem. Men han är framburen av medflabbare, sådana som häcklade Hillary bara för att Donald gjorde det. Och som gav långfingret åt hela jävla etablissemanget bara för att Donald påstod att han minsann inte hörde dit.

You bet att Trump kommer att ha medflabbare även i ”Situation Room” och ovala rummet. Massor av medflabbare.

Hur (m) ska kunna identifiera de lojalt skrockande medflabbarna på den famösa filmen med Delmon Haffo är svårt att veta. Kanske är de redan identifierade och kan få gå på mormorssamtal med Anna Kinberg Batra.

Men smyger de sig undan bland alla de andra medflabbarna, ja då måste mer till. Då behöver partiets kadrer bums uppfostras och gå några grundkurser hos Magdalena Ribbing och Maria Sveland.

För tänk vad hoppingivande och härligt det hade varit om någon plötsligt klivit in i bilden och gått fram till Delmon Haffo och läxat upp honom efter noter och vrålat honom rakt i ansiktet att ”så här beter vi oss inte i vårt parti och du tar inte sådana där ord i din mun en enda gång till så länge du jobbar hos oss!”

Men istället fick vi alltså medflabbarna. Se för guds skull upp, så att du inte själv blir en sådan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Iransk man skriva brev.111118_struts-sand
Brev komma i stor tidning.
Vit man inte läsa tidning.
Vit man vara tyst.
Vit man ducka.
Vit man famla efter järnrör.
Iransk man skriva igen.
Vit man vara tyst igen.
Vit man vara struts.

Säga vad man vill om Sverigedemokraten och riksdagsmannen Kent Ekeroth, men det är i alla fall imponerande hur han kan gå från ord till totalt motstridig handling.

Här har han – och alla andra ledande SD-are – i åratal malt på om att de aldrig får komma till tals i media. Men så publiceras plötsligt ett långt öppet brev i Dagens Nyheter från den 62-årige ekonomen Borzoo Tavakoli, adresserat direkt till Ekeroth. Vilket innebär att  Ekeroth får chansen till ett omfattande genmäle och gratis spaltutrymme i Sveriges största tidning. Det borde vara en skänk från ovan för en missnöjespolitiker som alltid klagar över att han stoppas av gammelmedia.

Men då vill karl´n plötsligt inte!

Kent Ekeroth säger till DN att han inte läst tidningen (ärligt talat, vem skulle inte kasta sig över en helsidesartikel om sig själv i DN?) och lite senare låter Sverigedemokraternas presstalesman meddela att Ekeroth ”ej bestämt om han ska svara på brevet då det är märkligt formulerat och inte innehåller några direkta frågor”.

Men en diskussion eller ett samtal förutsätter förstås inte direkta frågor. En diskussion kan lika gärna utgå från påståenden eller upplevelser. Borzoo Tavakoli skräder inte orden: han har studerat Ekeroths retorik och främlingshat under många år. Och Tavakolis dom är hård, när han i sitt öppna brev vänder sig direkt till Ekeroth:

”Du sitter i riksdagen och hetsar mot mig. Detta är som fenomen inget nytt för mig. Irans parlament är fyllt av sådana som du. Det är faktiskt svårt för mig att avgöra om de islamiska mullorna i Irans parlament är långsiktigt farligare för mänskligheten än du är i din roll i Sveriges riksdag.”

Ekeroth är vit man. Ekeroth inte gillar iranska män som tar sig ton. Ekeroth saknar sitt järnrör och sina vita kompisar. Den sanne Sverige-fienden Kent Ekeroth har ingenting att säga och därför vågar han inte möta den sanna Sverige-vännen Borzoo Tavakoli i en offentlig, demokratisk och öppen tidningsdebatt.

Tydligare än så kan inte en sverigedemokrat visa sitt förakta för andra människor. Och framförallt: förakt för det demokratiska samtalet.

DN, DN1, DN2, DN3

 

 

 

Journalist-fattigdomen

Publicerat: januari 17, 2013 i Okategoriserade
Etiketter:, , ,

Värsta stormen har utbrutit kring Janne Josefssons reportage om barnfattigdomen i Sverige i SVT:s ”Uppdrag granskning” igår.

Givetvis, eftersom den svenska barnfattigdomen dels är ett ämne som förts upp på agendan de senaste åren och eftersom frågan också är kopplad till den nya underklassen, de obemedlade invandrarna. Det finns alltså gott om sprängstoff i ämnet.

Nu lyssnar jag på kommentarerna idag. Den ena sidan harmas över att Josefssons reportage ger intryck av att helt ifrågasätta att det finns fattiga barn i Sverige. Den andra sidan (där Josefsson själv finns) hävdar att det reportaget ifrågasätter är de överdrivna kampanjer som Bris och Rädda Barnen driver, men att det i övrigt står på de fattiga barnens sida.

Jaja. Det sista är nog sant. Det finns väl ingen anledning att tro att den vänsterradikale Josefsson ändrat sitt trettioåriga klassperspektiv. Eller finns det det?

Kan det vara så att även han – precis som vi andra – flyttat sina värderingar i enlighet med sin egen klassmässiga position. Att även hans välståndskurva, från taskigt avlönad radioreporter till högavlönad TV-stjärna, medfört motsvarande förskjutning i perspektiv? Att även Josefsson infekterats av den där nyliberala andan som sipprar in på många håll, anförda av moderata ideologer och stöttade av sverigedemokraterna; den som säger att ”man kan bara man vill”.

Kanske är det därför som Josefssons journalistik hellre ställer en rökande mamma till ansvar för att hennes barn inte får frukost, än travar in på statsministerns kontor och ställer den mer relevanta frågan: varför tillåter han att klasskillnaderna återuppstår i Sverige?

Men det Josefssons reportage mer än något annat klargör är den svenska journalistfattigdomen. För mer än något annat reportage jag har sett på många år klargör Uppdrag granskning den djupa klyftan mellan journalistik och verklig praktik.

Hur många timmar har egentligen Josefsson och hans eventuella researchers egentligen lagt ner på att studera barnfattigdomen? Att läsa rapporter, samla in fakta, göra egna studier, leva under en längre tid i exempelvis en skol- eller socialmiljö?

Jag skulle gissa att det rör sig om mellan 40 och 120 timmar – och då räknar jag förstås inte den tid som gått åt till att boka intervjupersoner eller redigera materialet.

De som däremot diskuterat med Josefsson i medierna idag har ägnat åratal åt frågan. Vi har hört socialarbetare, lärare, psykologer, forskare som alla talar utifrån en betydligt längre erfarenhet. Deras resonemang är också betydligt mer komplexa, de fjärmar sig mer eller mindre från begreppet barnfattigdom, men diskutera fenomenet utifrån sociala, psykologiska och ekonomiska perspektiv.

Där Josefsson – och journalistiken – är ute efter att ställa till svars, avslöja och ifrågasätta andras utsagor – är hans motparter mer intresserade v att diskutera hur det egentligen är, att via resonemang komma framåt i frågan och skapa en nyanserad och mångfärgad bild av hur de sämst bemedlade barnen idag har det.

Där Josefsson skuldbelägger de fattiga och ifrågasätter deras privata handlingar, där talar hans motparter om ett politiskt systemskifte i välfärdsstaten, om de komplexa samband som finns mellan människors tillgång på språk, kunskap, arbete och relationer.

Kort sagt: där Josefsson försöker riva ner en sanning, där försöker hans motdebattörer samtal sig fram till en sanning.

På något vis har Josefsson därför både rätt och fel. Han slår stenhårt mot hjälporganisationernas kampanjer, tvingar de ansvariga att backa och solar sig i triumf över det – ”se där, det var väl bra att det här kom fram?”.

Journalistikens fattigdomsbevis är att det stannar just där. Vid en triumf, några steglade offentliga företrädare och några stackars rökande slashasar som rullas i tv-mediets tjära och fjäder.

Tänk om Uppdrag granskning istället hade haft modet att låta Josefsson under ett års research och i tre program skildra de fattiga barnens situation i Sverige idag, precis med all den komplexitet som finns i frågan. Tänk om han från början hade ställt in siktet på det systemskifte och de makthavare som på olika sätt bidragit till att vi idag känner en större otrygghet och mindre välfärd än på många, många år.

Att granska officiella utsagor om verkligheten är nog bra. Men ännu bättre – och svårare – är det att granska verkligheten.

Läs också: Alakoski i DN, Fryshuset i SvD, SvD2, SvD3, GP

Rasisterna är de verkliga Sverige-fienderna!

Publicerat: december 20, 2012 i Politik

adagar1_20121201Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver idag en artikel där hon beskriver hat, trakasserier och hot från de högerextrema individer som breder ut sig via internet och anonyma sms.

Offret för hatkampanjen är hon själv, eftersom Aftonbladet dristat sig till att granska de främlingsfientliga rörelser som finns i Sverige idag.

Ingen borde dock bli särskilt förvånad. Den som orkat tränga igenom fasaden på websidor som Avpixlat, Nordfront och andra likande forum har sett vartenda hatuttryck förr. Det är så dom skriver och agerar, rasisterna och ”nationalisterna”.

Det är DOM som är dom verkliga Sverige-fienderna. Ingenstans kan man se ett sådant hat mot Sverige som på nationalisternas sidor.

Ibland funderar jag på var det gick snett. Vad är det som får en ung man, fostrad av påstått normala svenska föräldrar och uppvuxen i exempelvis Borlänge eller Katrineholm, att idag så lätt i ett offentligt forum skriva att judesvinen borde dö och att en kvinnlig journalist borde gruppknullas av 20 somalier?

Det är i alla fall inte i mitt Sverige som människor skriver så. Det Sverige jag älskar är ett land där vi för ett resonerande samtal, där vi värderar och analyserar åsikter, där vi har en icke hatfylld kommunikation. Och framförallt: ett Sverige som inte gör om samma misstag som Tyskland på 1930-talet och skuldbelägger folkgrupper som judar, araber, afrikaner och romer. Eller som förföljer homosexuella eller konstnärer eller författare eller journalister.

Men det räcker med en halvtimme på de ”nationella” websidorna för att inse att de verkliga Sverige-fienderna finns där. Det är de som hatar det toleranta Sverige. De som rustar för inbördeskrig mot en del av befolkningen. De som hatar och vill döda.

Jo, så illa är det. Kanske är dom inte så många individer ännu (en entusiast kan ju driva en halvproffsig websida helt själv, förutsatt att han lever på bidrag eller är försörjd på något annat vis) – men deras språk är hatiskt och krigshetsande. Någonstans måste dom ju finnas. Och det de har gemensamt är att de a) är vita, medelålders eller unga män, b) väljer ett enögt synsätt och avskyr att problematisera eller skaffa sig ny, relevant kunskap.

Bilden ovan är hämtad från en av hemsidorna. Publiken verkar homogen.

De väljer de enkla lösningarna (som ju inte alls är några lösningar): pizzabagare  ska kastas ut, det nordiska riket skall återuppstå, rasen hållas ren och blod skall flyta för att nå dit. Tror ni jag överdriver? Låt mig då citera från en websidas referat av ett aktivistmöte för den ”nordiska kampen”:

När Lindberg avslutningsvis kommer in på kampen av idag och de offer av tid, pengar och blod som kommer att bli nödvändiga i framtiden höjdes stämningen i lokalen markant och när Lindberg slutade att tala möttes han av stående ovationer från den hänförda publiken.

I samband med artikeln tipsas också om rätt utrustning för att genomföra kampen. Ficklampa, ryggsäck, torrfoder, vapen och ammunition. Och en mobil för att kunna ringa 113 om nånting skulle gå snett.

Tokstollar? Javisst. Men var inte Breivik också en tokstolle?

Läs även: SvD