Iransk man skriva brev.111118_struts-sand
Brev komma i stor tidning.
Vit man inte läsa tidning.
Vit man vara tyst.
Vit man ducka.
Vit man famla efter järnrör.
Iransk man skriva igen.
Vit man vara tyst igen.
Vit man vara struts.

Säga vad man vill om Sverigedemokraten och riksdagsmannen Kent Ekeroth, men det är i alla fall imponerande hur han kan gå från ord till totalt motstridig handling.

Här har han – och alla andra ledande SD-are – i åratal malt på om att de aldrig får komma till tals i media. Men så publiceras plötsligt ett långt öppet brev i Dagens Nyheter från den 62-årige ekonomen Borzoo Tavakoli, adresserat direkt till Ekeroth. Vilket innebär att  Ekeroth får chansen till ett omfattande genmäle och gratis spaltutrymme i Sveriges största tidning. Det borde vara en skänk från ovan för en missnöjespolitiker som alltid klagar över att han stoppas av gammelmedia.

Men då vill karl´n plötsligt inte!

Kent Ekeroth säger till DN att han inte läst tidningen (ärligt talat, vem skulle inte kasta sig över en helsidesartikel om sig själv i DN?) och lite senare låter Sverigedemokraternas presstalesman meddela att Ekeroth ”ej bestämt om han ska svara på brevet då det är märkligt formulerat och inte innehåller några direkta frågor”.

Men en diskussion eller ett samtal förutsätter förstås inte direkta frågor. En diskussion kan lika gärna utgå från påståenden eller upplevelser. Borzoo Tavakoli skräder inte orden: han har studerat Ekeroths retorik och främlingshat under många år. Och Tavakolis dom är hård, när han i sitt öppna brev vänder sig direkt till Ekeroth:

”Du sitter i riksdagen och hetsar mot mig. Detta är som fenomen inget nytt för mig. Irans parlament är fyllt av sådana som du. Det är faktiskt svårt för mig att avgöra om de islamiska mullorna i Irans parlament är långsiktigt farligare för mänskligheten än du är i din roll i Sveriges riksdag.”

Ekeroth är vit man. Ekeroth inte gillar iranska män som tar sig ton. Ekeroth saknar sitt järnrör och sina vita kompisar. Den sanne Sverige-fienden Kent Ekeroth har ingenting att säga och därför vågar han inte möta den sanna Sverige-vännen Borzoo Tavakoli i en offentlig, demokratisk och öppen tidningsdebatt.

Tydligare än så kan inte en sverigedemokrat visa sitt förakta för andra människor. Och framförallt: förakt för det demokratiska samtalet.

DN, DN1, DN2, DN3

 

 

 

Journalist-fattigdomen

Publicerat: januari 17, 2013 i Okategoriserade
Etiketter:, , ,

Värsta stormen har utbrutit kring Janne Josefssons reportage om barnfattigdomen i Sverige i SVT:s ”Uppdrag granskning” igår.

Givetvis, eftersom den svenska barnfattigdomen dels är ett ämne som förts upp på agendan de senaste åren och eftersom frågan också är kopplad till den nya underklassen, de obemedlade invandrarna. Det finns alltså gott om sprängstoff i ämnet.

Nu lyssnar jag på kommentarerna idag. Den ena sidan harmas över att Josefssons reportage ger intryck av att helt ifrågasätta att det finns fattiga barn i Sverige. Den andra sidan (där Josefsson själv finns) hävdar att det reportaget ifrågasätter är de överdrivna kampanjer som Bris och Rädda Barnen driver, men att det i övrigt står på de fattiga barnens sida.

Jaja. Det sista är nog sant. Det finns väl ingen anledning att tro att den vänsterradikale Josefsson ändrat sitt trettioåriga klassperspektiv. Eller finns det det?

Kan det vara så att även han – precis som vi andra – flyttat sina värderingar i enlighet med sin egen klassmässiga position. Att även hans välståndskurva, från taskigt avlönad radioreporter till högavlönad TV-stjärna, medfört motsvarande förskjutning i perspektiv? Att även Josefsson infekterats av den där nyliberala andan som sipprar in på många håll, anförda av moderata ideologer och stöttade av sverigedemokraterna; den som säger att ”man kan bara man vill”.

Kanske är det därför som Josefssons journalistik hellre ställer en rökande mamma till ansvar för att hennes barn inte får frukost, än travar in på statsministerns kontor och ställer den mer relevanta frågan: varför tillåter han att klasskillnaderna återuppstår i Sverige?

Men det Josefssons reportage mer än något annat klargör är den svenska journalistfattigdomen. För mer än något annat reportage jag har sett på många år klargör Uppdrag granskning den djupa klyftan mellan journalistik och verklig praktik.

Hur många timmar har egentligen Josefsson och hans eventuella researchers egentligen lagt ner på att studera barnfattigdomen? Att läsa rapporter, samla in fakta, göra egna studier, leva under en längre tid i exempelvis en skol- eller socialmiljö?

Jag skulle gissa att det rör sig om mellan 40 och 120 timmar – och då räknar jag förstås inte den tid som gått åt till att boka intervjupersoner eller redigera materialet.

De som däremot diskuterat med Josefsson i medierna idag har ägnat åratal åt frågan. Vi har hört socialarbetare, lärare, psykologer, forskare som alla talar utifrån en betydligt längre erfarenhet. Deras resonemang är också betydligt mer komplexa, de fjärmar sig mer eller mindre från begreppet barnfattigdom, men diskutera fenomenet utifrån sociala, psykologiska och ekonomiska perspektiv.

Där Josefsson – och journalistiken – är ute efter att ställa till svars, avslöja och ifrågasätta andras utsagor – är hans motparter mer intresserade v att diskutera hur det egentligen är, att via resonemang komma framåt i frågan och skapa en nyanserad och mångfärgad bild av hur de sämst bemedlade barnen idag har det.

Där Josefsson skuldbelägger de fattiga och ifrågasätter deras privata handlingar, där talar hans motparter om ett politiskt systemskifte i välfärdsstaten, om de komplexa samband som finns mellan människors tillgång på språk, kunskap, arbete och relationer.

Kort sagt: där Josefsson försöker riva ner en sanning, där försöker hans motdebattörer samtal sig fram till en sanning.

På något vis har Josefsson därför både rätt och fel. Han slår stenhårt mot hjälporganisationernas kampanjer, tvingar de ansvariga att backa och solar sig i triumf över det – ”se där, det var väl bra att det här kom fram?”.

Journalistikens fattigdomsbevis är att det stannar just där. Vid en triumf, några steglade offentliga företrädare och några stackars rökande slashasar som rullas i tv-mediets tjära och fjäder.

Tänk om Uppdrag granskning istället hade haft modet att låta Josefsson under ett års research och i tre program skildra de fattiga barnens situation i Sverige idag, precis med all den komplexitet som finns i frågan. Tänk om han från början hade ställt in siktet på det systemskifte och de makthavare som på olika sätt bidragit till att vi idag känner en större otrygghet och mindre välfärd än på många, många år.

Att granska officiella utsagor om verkligheten är nog bra. Men ännu bättre – och svårare – är det att granska verkligheten.

Läs också: Alakoski i DN, Fryshuset i SvD, SvD2, SvD3, GP

Rasisterna är de verkliga Sverige-fienderna!

Publicerat: december 20, 2012 i Politik

adagar1_20121201Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver idag en artikel där hon beskriver hat, trakasserier och hot från de högerextrema individer som breder ut sig via internet och anonyma sms.

Offret för hatkampanjen är hon själv, eftersom Aftonbladet dristat sig till att granska de främlingsfientliga rörelser som finns i Sverige idag.

Ingen borde dock bli särskilt förvånad. Den som orkat tränga igenom fasaden på websidor som Avpixlat, Nordfront och andra likande forum har sett vartenda hatuttryck förr. Det är så dom skriver och agerar, rasisterna och ”nationalisterna”.

Det är DOM som är dom verkliga Sverige-fienderna. Ingenstans kan man se ett sådant hat mot Sverige som på nationalisternas sidor.

Ibland funderar jag på var det gick snett. Vad är det som får en ung man, fostrad av påstått normala svenska föräldrar och uppvuxen i exempelvis Borlänge eller Katrineholm, att idag så lätt i ett offentligt forum skriva att judesvinen borde dö och att en kvinnlig journalist borde gruppknullas av 20 somalier?

Det är i alla fall inte i mitt Sverige som människor skriver så. Det Sverige jag älskar är ett land där vi för ett resonerande samtal, där vi värderar och analyserar åsikter, där vi har en icke hatfylld kommunikation. Och framförallt: ett Sverige som inte gör om samma misstag som Tyskland på 1930-talet och skuldbelägger folkgrupper som judar, araber, afrikaner och romer. Eller som förföljer homosexuella eller konstnärer eller författare eller journalister.

Men det räcker med en halvtimme på de ”nationella” websidorna för att inse att de verkliga Sverige-fienderna finns där. Det är de som hatar det toleranta Sverige. De som rustar för inbördeskrig mot en del av befolkningen. De som hatar och vill döda.

Jo, så illa är det. Kanske är dom inte så många individer ännu (en entusiast kan ju driva en halvproffsig websida helt själv, förutsatt att han lever på bidrag eller är försörjd på något annat vis) – men deras språk är hatiskt och krigshetsande. Någonstans måste dom ju finnas. Och det de har gemensamt är att de a) är vita, medelålders eller unga män, b) väljer ett enögt synsätt och avskyr att problematisera eller skaffa sig ny, relevant kunskap.

Bilden ovan är hämtad från en av hemsidorna. Publiken verkar homogen.

De väljer de enkla lösningarna (som ju inte alls är några lösningar): pizzabagare  ska kastas ut, det nordiska riket skall återuppstå, rasen hållas ren och blod skall flyta för att nå dit. Tror ni jag överdriver? Låt mig då citera från en websidas referat av ett aktivistmöte för den ”nordiska kampen”:

När Lindberg avslutningsvis kommer in på kampen av idag och de offer av tid, pengar och blod som kommer att bli nödvändiga i framtiden höjdes stämningen i lokalen markant och när Lindberg slutade att tala möttes han av stående ovationer från den hänförda publiken.

I samband med artikeln tipsas också om rätt utrustning för att genomföra kampen. Ficklampa, ryggsäck, torrfoder, vapen och ammunition. Och en mobil för att kunna ringa 113 om nånting skulle gå snett.

Tokstollar? Javisst. Men var inte Breivik också en tokstolle?

Läs även: SvD

jimmietobleroneEN NYGAMMAL BILD på Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson cirkulerar nu som bäst i medierna och på nätet. Den här gången är det varken bankdirektörskostymen eller folkdräkten som åkt på, utan en töntig maskeradperuk och en tillknycklad Toblerone.

Den som läst SD:s kulturpolitiska program förstår att bättre än så här blir aldrig satir i deras idealsamhälle. Och heller inte plumpt svenskare.

Naturligtvis ska även Jimmie Åkesson få ta sig en rackabajsare i goda vänners lag. Jag är övertygad om att Reinfeldt och Löfvén och alla dom andra gör det också, möjligen undantaget Hägglund. Men hur full – och därmed omdömeslös – får en partiledare bli?

Skulle exempelvis Jan Björklund kunna fyllna till och klä sig i peruk och vifta med en Toblerone för att göra satir på Mona Sahlin? Vore det kul om en halvpackad Reinfeldt vacklade omkring med ett järnrör, fula brillor och utstående tänder för att skoja till det om Jimmie? Nej, naturligtvis inte. Ingen av dom skulle få vårt förtroende att leda landet.

Jimmie Åkesson liknar alltmer en slags blekingsk Åsa-Nisse i kostym. En Åsa-Nisse som lämnat sitt bonniga ursprung, försökt rätta till dialekten (men inte helt lyckats), lärt sig att konversera artigt – men väl hemma i Knohult, bland vännerna, drar han i sig en grogg eller fyra och blir töntig bondkomiker. Och den politiska visionen reduceras i spritångorna till blott detta: ”Ner med de etablerade politikerna och ut med invandrarna!”

Och Klabbarparn slår sig på knäna och garvar hö, hö, hö, hö. Bevare oss för en sådan framtid och ett sådant Sverige.

Expressen, Aftonbladet

ALLA ÄR FÖRSTÅS nyfikna på om stödet till Sverigedemokraterna har rasat efter avslöjande av den bisarra Ekeroth-filmen.

Ni vet filmen där riksdagsmannen och kompisarna i SD-ledningen kastade glåpord och beväpnade sig med järnrör för att gå i härnad mot en fyllerist. En fyllerist alltså. De ledande järnrörsutrustade SD-arna var tre till antalet. Tre mot en, således.

Men stödet har inte sjunkit. Än. Det visar den senaste SKOP-undersökningen, enligt DN.

Men so what?

Stödet för Sverigedemokraterna kommer att sjunka. Den här skandalen kommer att skölja över partiet som den sjunde vågen. Det sker inte idag, det sker kanske inte i morgon, men på valdagen 2014 kommer de flesta väljare att dra öronen åt sig. Detta handlar nämligen inte om en kortsiktig enstaka händelse, utan om hur man bygger en långsiktig trovärdighet.

Unga, arga män skriver nu febrilt på sina bloggar. Allra argast är den nystartade bloggen bojkottaaftonbladet.wordpress.com, som är skrattretande i sin iver att bojkotta alla svenska företag som haft någon form av  beröring med de ”totalitära” medierna Expressen, Aftonbladet samt dagstidningarna DN och SvD, som tydligen utgör en barriär mot det ”fria” ordet. Bojkotten omfattar nästan alla befintliga svenska företag och man undrar i sitt stilla sinne hur julen blir för dom där bojkottande människorna – kan de ens få sill på julbordet?

Sverigedemokraterna går inte bakåt just nu. I alla fall inte i de mätningar som gjorts under pågående järnrörsskandal. Vad betyder det? Inte ett dugg. Om två månader har dom backat en eller två procentenheter, jag lovar er!

Beroende på hur de andra partierna beter sig – ja, se det som en reservation – så är jag inte ens säker på att SD kommer in i riksdagen igen vid valet 2014. Tuppkammen har säkert växt tills dess, men det kan bli så att tuppen stolt spatserar omkring i hönsgården utan att märka att hönorna glidit undan och gått över till de gamla trygga – men ack så grå och tråkiga, men pålitliga – tupparna i den andra änden av hönsgården Sverige.

Järnrören symboliserar en grundsten i Sverigedemokraternas politik: konfrontationsviljan! Viljan att fysisk klubba ner människor de inte sympatiserar med!

Den som tror på konfrontation och så småningom raskrig i Sverige – den ska rösta på tuppen Sverigedemokrat. Den som tror på alla människors lika värde, på dialog och samtal och som förmår inse att immigration vare sig innebär massinvandring eller något hot mot våra grundläggande värderingar – han eller hon ska absolut rösta på något annat parti. Skit samma vilket, höll jag på att säga.

PS. Bilden föreställer Sverigedemokraternas dåvarande representant i Höör kommunfullmäktige, Tina Hallgren Bengtsson. När nuvarande partiledaren Jimmie Åkesson började intressera sig för SD var Tina Hallgren Bengtsson en av de första han kom i kontakt med. Hon hade varit vice ordförande i partiet under två år i början av 1990-talet. För Afton­bladet berättar hon att det var hon som personligen överlämnade informationsmaterial till Åkesson. Ett år senare ledde Tina Hallgren Bengtsson ett nazistmöte i Skånska Höör. Hon hade klätt upp sig i nazistuniform med stövlar, svarta ridbyxor, och brun skjorta med koppel och svart slips. Visst vill vi se mer av den sorten på gatorna i vårt land? Eller… not! DS.

SVDKbAJHJWMMNLPH

 

SÄKERT SOM AMEN i kyrkan (eller Allah i moskén) fortsätter nu Sverigedemokraternas ofrivilliga striptease. Expressen följer förstås upp sitt scoop från igår med nya bilder som visar trenne glada gossar som beväpnar sig med järnrör under en fylleristisk helkväll i Stockholm.

Gossarna ifråga blev som bekant strax efter den händelsen invalda i Sverige riksdag. De gick med andra ord direkt från gatans parlament rakt in i det riktiga.

De ledande Sverigedemokraterna Erik Almqvist och Kent Ekeroth borde förstås försvinna ut på gatan igen illa kvickt, och berövas de förmåner de åtnjutit under sin korta tid i riksdagen. Men frågan är vad som händer sen?

Den som följt Kent Ekeroths fanatiska och enögda förföljelse av invandrare som grupp har goda skäl att anta att det inte är sista gången han famlar efter järnröret och drar ut på gatorna. Vem vet, kanske både han och Almqvist ansluter sig till stollarna i Svenskarnas parti. Ett parti som är hårdare och mindre polerat i sin retorik och där både Almqvist och Ekeroth kan känna sig väl så hemma.

Risken är stor att vi får ett flertal fascistiska rörelser i Sverige, varav ultrafascister som Svenskarnas parti mycket väl kan börja organisera medborgargarden och liknande. Kent ”Järnröret” Ekeroth skulle ha stor förståelse för detta, förutsatt att medborgargardet var nationalistiskt profilerat och riktade sina aktiviteter mot människor med något annorlunda härkomst än Ekeroth själv.

Sverigedemokraterna kommer säkert att resa sig ur askan efter gårdagens och dagens opinionsmässiga präriebrand. Men den mest intressanta frågan för allas vår säkerhet är: vad kommer att dyka upp i SD:arnas kölvatten? Risken är stor att det blir järnrörsgänget som formerar sig. Klä sig snyggt har dom redan lärt sig. Nu gäller det bara att få på uniformerna.

  DN, Exp, Exp2, SVT, SVT2Ab, Ab2, Ab3, DIDN, DN2, DN3SvD, SvD2.

LÄGG DATUMET DEN 14 november 2012 på minnet.

Det var då som vi fick svart på vitt (!) att rasism är rasism även om den är klädd i kavaj och slips.

Och det var då som vi äntligen förstod att nationalitet inte har med hudfärg, härkomst eller efternamn att göra, utan med tillhörighet och en känsla av att vara inkluderad.

Det magplask som Sverigedemokraterna idag kollektivt har genomfört saknar motstycke i svensk politik. Den välformulerade och polerade ledaren Jimmie Åkesson – som annars brukar klaga högljutt över att han aldrig får vara med i media – springer nu och gömmer sig från alla mikrofoner, i hopp om att stormen strax blåser över och att han åtminstone kan behålla Kent Ekeroth kvar i sitt ledarskikt.

Kent Ekeroth är för övrigt också en kille som brukar gnälla över att han inte kommer till tals. Han brukar twittra så det står härliga till – oftast om människor med invandrarbakgrund som gjort brottsliga handlingar, däremot sällan om de med ädelsvensk bakgrund som utfört samma handlingar. Men plötsligt är det tvärtyst. Just idag. Inte ett ord.

Och har man sett, även på hans hemsida härskar tystnaden. Senaste inlägget handlar  om solkraft, medan hela Sverige diskuterar en helt annan fråga: varför deltog riksdagsman Kent Ekeroth i den halvpackade mobbtrio som kastade rasistiska och könskränkande ord omkring sig, samtidigt som han filmade eländet?

När hans verkliga ansikte plötsligt blir synligt, ja, då har Kent Ekeroth inga kommentarer alls. Då vill ha verkligen INTE komma till tals. Snacka om att ha ett bad case.

Och jävlar i min lilla låda vad herr Ekeroth, herr Åkesson och deras kompisar måtte ha vridit sig i plågor under kvällens fotbollslandskamp mellan Sverige och England på Friends Arena i Stockholm!

Inte bara det olycksaliga att blattebabben Ibrahimovic hade fräckheten att göra fyra mål i absolut världsklass – för Sverige! – utan också det irriterande faktumet att hela det svenska anfallet bestod av blattar med konstiga namn (Ranegíe! Kacaniklic!!). Allt medan det fosterländska försvaret, med idel inhemska soldater som Lustig, Olsson, Isaksson, Olsson igen och Larsson och Granqvist, spelade som virrpannor och orsakade problem efter problem.

För Åkesson och Ekeroth måste det ha känts ungefär som när Närkes och Värmlands regemente, utan utländska legoknektar som stöd, schabblade till det för hjältekonkungen där borta i Poltava för rätt länge sen.

Innerst inne vet dom nog att blott den enfaldige tror att nationalism visar vägen framåt. Blott den räddhågsne vänder ryggen åt framtiden. Blott den inskränkte tror sig klara sig lika bra utan att ta in nya temperament, nya impulser, nya människor.

Jag tror inte Sverigedemokraterna har någon framtid. Jag tror att vi som bor i Sverige vill älska varandra, inte hata.

Och hur många var vi egentligen som älskade Zlatan igår? Zveriges bästa Zlatan? Förmodligen alla – utom en handfull enfaldiga, räddhågsna, inskränkta Sverigedemokrater anförda av den välpolerade Åkesson och den naket invandrarhatande Ekeroth.

DN 1, DN 2, DN 3, DN, DN2, DN3, SVT, GP, GP2SR, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, AB, 2, 3, 4SR, 2, EX, Exp, Exp2, Exp3, Ab, SvD, DN, SVT,