Loreen är kitsch!

Publicerat: februari 26, 2017 i Okategoriserade

ska%cc%88rmavbild-2017-02-26-kl-23-26-28DE SEDVANLIGA BRÅKEN kring Melodifestivalen har i helgen toppats med en diskussion kring Loreens sångnummer. 

Ni vet det där, när en dansande dam slår en handväska i huvudet på deltagare i ett demonstrationståg där kvinnor viftar med vita fanor.

Låten heter för säkerhets skull Statement (om vi nu inte skulle fatta att Loreen och hennes management vill uttrycka en sorts ställningstagande i någon sorts fråga, oklart vilken).

Men handen på hjärtat – är det inte en jäkligt krånglig väg att gå via Christer Björkman för att få säga det man vill ha sagt?

I själva verket handlar det förstås om ren och skär kitsch. Det vill säga ett överdådigt formspråk utan djupare mening. Loreens akt är i själva verket ett hån mot de tusentals människor som i sin vardag verkligen tar ställning: mot rasism, nazism, främlingsfientlighet, ojämlikhet, orättvisor.

Och inte bara kitsch. Framförallt handlar det om business!

Att kråma sig och vifta med vita flaggor i en Mello-tävling inför 3 miljoner tittare kostar ingenting. Att samla in pengar till Läkare utan gränser kostar dagar av slit, snålblåst och glåpord.

Loreen väljer det förstnämnda. Av den enkla anledningen att det är mer lönsamt.

Jag har inga problem med att artister säljer plattor och tjänar grymma pengar. Det är inte det. Men när artister, som Loreen, blir så äckligt pretentiösa och påstår att de har ett budskap… då vänder det sig i magen på mig.

Loreen har inget budskap. Hade hon haft ett, så hade hon varit tydligare.

*

Jag ser i tidningarna dagen efter att upprördheten är stor över att Loreen bara gick vidare till ”Andra chansen” och flera skribenter hyllar numret som nyskapande, för artistiskt, för svårt för vanligt folk.

Då har de uppenbarligen glömt Tjong i medaljongen med Svante Thuresson och Lill Lindfors. Snacka om nyskapande i sin tid.

Tyvärr, ladies and gentlemen, Loreen är en uppblåst mediaskapelse utan någon som helst konstnärlig höjd. Även om ni,stackars fånar, blir imponerade av hennes flaggviftning i motvind och av kvinnan med handväskan.

Som för övrigt, i den bistra verkligheten, var psykiskt sjuk och vars efterlevande absolut inte vill att hon ska användas i oliak syften.

Men vad bryr sig Loreen and the staff om det?

Svensktoppsettan i maj är ju ändå det viktigaste! Statement! Bah!

ska%cc%88rmavbild-2017-02-26-kl-23-26-28

 

 

 

NÄR SVERIGEDEMOKRATERNA NU låter sina främsta företrädare Åkesson & Karlsson ta till orda i Wall Street Journal så är det som att nationalismen imploderar inifrån.

Det går helt enkelt inte ihop, det där med att å ena sidan så hätskt som möjligt försöka måla av sitt land med enbart svart färg och å andra sidan förklara sig vara en stolt ”Sverige-vän”.

sdfolkFör vad är det egentligen Åkesson & Karlsson älskar med det Sverige de idag uppenbarligen ser som ett totalt havererat samhällsbygge? Ja, det kan i vart fall inte var det som en stor majoritet svenskar älskar: nämligen vår relativa frihet, vår mångåriga fred, vår idoga hundraåriga strävan att reformera bort de problem som har funnits och finns, vår representativa demokrati, vår oberoende press och vårt relativt fria public service, vår omvittnade förmåga att via både frivilliga och offentliga institutioner hjälpa dem som har det svårt etc etc.

När Åkesson idag i Studio 1 konfronteras med en brottsstatistik som inte alls innehåller de ökade kurvor som han själv hävdar finns i sin artikel i Wall Street Journal – ja, då kryper han tillbaka med ett flummigt resonemang om att det går att tolka statistik på olika sätt och med konstaterandet att, visst brottsligheten har gått ner, men människor känner sig oroliga.

Ja, tacka fan för det – så idog som propagandan har varit de senaste åren om allt våld som hotar den stackare som vågar sig ut på kvällskvisten!

Så klart folk blir oroliga, när Åkesson eldar på – ungefär som när folk är livrädda för att sätta sig i ett flygplan bara för att de läst att ett flygplan störtat i Sibirien. Oron är irrationell, bygger inte på en relevant riskbedömning och är enbart frammanad av de skräckscenarios som nu sprids av Trump-Bannon i USA och lill-Trump Åkesson-Karlsson i Sverige.

Men Sveriges 10 miljoner människor blir faktiskt inte ihjälslagna i någon större utsträckning, även om förstås varje mord och misshandel är ett nederlag för oss alla.

Att det finns problem på många ställen är självklart. Men Sverigedemokraterna är inte intresserade av problemlösning, de är bara intresserade av att hålla landet fritt från invandrare.

Därför imploderar den svenska nationalismen. Den är ologisk, den förhindrar utveckling och den kommer att över tid försätta landet i stor fara och bli förödande för oss alla. De s.k. Sverigevännerna blir i ett huj Sverige-fiender.

Åkesson har ett mycket stort och tungt ansvar i hur han för debatten i Sverige idag. Han är skicklig retoriskt, men den som lyssnar noga hör hans ständigt svepande omdömen och generaliseringar. Han minerar och undergräver det svenska intellektuella landskapet och efter det kommer han att bli bedömd i framtiden.

Åkesson är ingen man med några lösningar eller med reformvilja. Åkesson utkämpar exakt samma intensiva krig mot demokratin och mot fria medier som Steve Bannon och Donald Trump (i nämnd ordning).

 

 

 

ska%cc%88rmavbild-2017-02-20-kl-16-57-26VISST TÅL HAN att skrattas åt, Trumpen. Men mer att fruktas, eftersom allt han gör hittills följt en ohyggligt konsekvent linje.

Lite smickrande är det förstås att Sverige nu plötsligt hamnat i hans fokus. Sverige, hallå Sverige!! Och lite bisarrt är det också att reaktionen från en svensk begåvad och statsmannalik före detta stats- och utrikesminister blir att denne undrar om presidenten har rökt på!

Ett så långt skutt har alltså det politiska samtalet tagit. Det hade varit otänkbart för bara några år sedan att Carl Bildt inte skulle ha visat respekt för en amerikansk president eller vilken som helst statsman eller -kvinna som helst. Men nu är det alltså: ”Har han rökt på? Höhöhö!”

Men den som inbillar sig att Donald Trump är ett skämt har fel. Tvärtom är han spetssoldaten i det revolutionära krig som hans administration nu startat mot demokratin och demokratins institutioner.

För det är inget annat än en revolution. ”Störtas ska det gamla snart i gruset, slav stig upp för att slå dig fri” är Donald Trumps underliggande budskap, i samma anda som den tidigare så revolutionära Internationalen.

Trump-administrationens strategi är väl synlig och ohyggligt konsekvent:

a) Tryck tillbaka etablerade media så hårt det går, med vilka metoder som helst – falskt eller sant spelar ingen roll.

b) Blås i varje andetag under skillnaden mellan ”vanlige amerikanen” (dvs ”folket”) och allt tidigare politiskt ledarskap och ämbetsmannavälde.

c) Blås i varje andetag också under skillnaden mellan den infödda, ”vanlige amerikanen”, och alla andra människor, fattiga som rika, som närmar sig USA från andra delar av världen, oavsett vad de vill bidra med eller inte bidra med.

d) Skapa rädsla och underblås hat

e) Skapa avskräckande, enkla exempel (”Look at Sweden! Sweden!!”) och skit i nyanserna – ingen kommer ändå att tro på dementierna och alla kommer ändå att lita på att det inte finns någon rök utan eld.

Just nu tittar vi på Donald Trumps göranden som om det vore ett överraskande avsnitt i Homeland eller House of Cards. En fiktion. En Kalle Anka på julafton eller en freakshow på YouTube.

Men Trump finns på riktigt och han är, som sagt, ohyggligt konsekvent. 

Den populistiska revolution han nyss har startat i USA kommer att på ett groteskt och snabbt sätt öka motsättningar och klyftor i USa och på andra håll i västvärlden. Steve Bannon är en aktivist och destroyer och drar i trådarna i bakgrunden, precis som Kent Ekeroth är (eller var?) en aktivist med ambitionen att förstöra det som den representativa demokratin hittills uppnått.

Den populistiska revolutionen är en attack på välfärden, på samhällenas möjlighet till reformer och utveckling. Låt oss skratta åt tokstollen Trump ett tag, men hellre ta honom och hans administration på största allvar.

DET VAR GANSKA självklart att Nya Moderaterna skulle störtdyka i opinionen, efter att partiledaren Anna Kinberg Batra på ett oprecist och valhänt sätt börjar småhångla med sverigedemokraterna.

Störtdykningen i opinionsmätningarna var självklar eftersom ingen egentligen förstod frieriet. Ville Kinberg Batra bara komma åt hemgiften (ett stort antal röster) eller var hon faktiskt lite kär i de åsikter som hennes nya partner har? Och i så fall; var hon kär i åsikter som rörde helt meningslösa och neutrala frågor, som sophämtning och viltstängsel? Eller var hon faktiskt tokföräldskad i tanken på att putta tillbaka ett stort antal invandrare ner i det kalla havet? Vad är det egentligen som förenar Sverigedemokrater och Nya Moderater mer än den inledande ivern att kasta ut Löfvén? Men sen då? Kring vilka frågor skulle de båda faktiskt åsiktskopulera på riktigt och byta vätskor?

Ingen vet. Och fortfarande vet ingen.

Det är faktiskt det mest häpnadsväckande i det hela. Efter två veckor vet fortfarande ingen.  Och det enda som egentligen har klarnat i alliansen är att de har fått en otvetydig leadsinger i Ebba Bush Thor. Inte politiskt, men definitivt musikaliskt efter framträdandet i ”Så ska det låta” häromveckan.

Det scenario som utspelats de senaste veckorna har egentligen bara en tydlig vinnare: sällan har målet varit så öppet för Löfvén.

Och i det läget åker han till Iran och nobbar Almedalen. Jaja, herrans vägar äro outgrundliga.

To be continued.

 

 

Vad f-n är det som händer???

Publicerat: januari 30, 2017 i Okategoriserade
Etiketter:, , , , , ,

trumpsimpsonFRÅGAN I RUBRIKEN är kanske den mest vanliga frågan även i fikarum, på krogen och i hemmen just nu. Vad f-n är det som händer?

Plötsligt har en slugger boxat sig fram till världens finaste ämbete. Bara några få såg det hända, resten var trygga i den orubblig tro på den representativa demokratins orubblighet.

Och nu? Vad f-n är det som händer?

Tja, det som händer är lättare att beskriva än vad vi kan göra åt det. För det en rad radikala och liberala människor nu ser växa  är en tsunami av populism. En närmast hejdlös våg av smutsigt vatten, söndertrasade argument och spillror av ett nyss fungerande samhälle, som vräker över världen med en kraft som vi aldrig kunnat drömma om.

Och, nota bene – det vi ser just nu är INTE en ideologisk kamp mellan vänster och höger, med mjäkiga liberaler i mitten. Nej, det vi ser just nu är en kamp mellan populister och reformister. En stenhård kamp.

Att vara populist är dessutom inte synonymt med att vara höger. Även vänstern har ju sina populister, de som egentligen också längtar efter en stark, rabulistisk ledare, en som gör sig till talesman för ”folket” till skillnad från ”eliten”. Jonas Sjöstedt är minst lika anpassad och stylad som Jimmie Åkesson, men under deras polerade retorik ligger samma populism på lut.

Så vad f-n händer?

Det som händer just nu är att populisterna erövrar mark. Mycket mark. De strävar – oavsett om de kommer från höger eller vänster – efter en ökad nationalism, efter att punktera världssamfundet. De är rädda för muslimer, polska snickare och gjuteriarbetare från Estland.

Motrörelsen är reformisterna. De finns bland republikanerna i USA, bland mittenpartierna i Europa, fläckvis i olika delar av Mellanöstern, något mindre i Asien men definitivt i Afrika, i Sydamerika, i Oceanien.

Reformister som tror på att ständigt nya reformer, baserade på evidens och politisk diskussion i lugna tonlägen, är det som kommer att föra våra samhällen framåt.

Det är reformismen – och de goda politiska samtalen  – vi MÅSTE hålla fast vid.

De populistiska ideologierna och debatterna må vara tsunamins första och andra våg just nu. Men när smutsvattnet och spillrorna till slut stillar sig. Då bygger vi igen. Då reformerar vi. Tillsammans.

Och skapar ett nytt, gott samhälle.

 

Teodorescu vilse i åsiktskorridoren

Publicerat: januari 14, 2017 i Okategoriserade

ska%cc%88rmavbild-2017-01-14-kl-16-14-47FÖGA OVÄNTAT DRAR nu Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu ut till försvar för författaren Katerina Janouch (GP 14/1). Det är ungefär lika förvånande som ett regnväder i Göteborg.

Janouch har utmålat Sverige som ett land på gränsen till sammanbrott i tjeckisk tv. Detta har, enligt Alice T, resulterat i ett ”hätskt (främst medialt) drev mot Janouchs person”, framförallt från Dagens Nyheter och Expressen.

Och sen kommer den gamla vanliga visan om att oliktänkande i Sverige ”brunstämplas” och att obekväma åsikter inte ska få torgföras.

Men det är ju rent nys och en kraftig överreaktion.

För det första är det Janouch säger i tjeckisk tv ungefär samma sak som GP trumpetar ut på sin ledarsida snart sagt varje dag och innehåller ett antal synpunkter som i olika varianter förs fram av allehanda debattörer från högerkanten i både sociala och asociala medier. Särskilt ovanliga, unika eller otillåtna är hennes påståenden alltså inte och det är uppenbarligen helt tillåtet och möjligt att föra fram den sortens synpunkter i Sverige idag.

För det andra har kritiken mot Janouch inte alls varit ”ett hätskt drev mot hennes person”, som Teodorescu hävdar, utan i första hand en kraftfull och skarp argumentation mot hennes åsikter. Den kritik som Hynek Pallas framfört i DN är uteslutande ett ifrågasättande i sak. Hennes person eller personliga motiv berörs överhuvudtaget inte av Pallas.

Däremot påstår Katerina Janouch själv i sina kommentarer att Pallas har haft andra, personliga motiv för sin kritik. Och så slingrar hon sig bort från sakfrågorna. Men då tiger Teodorescu om personangrepp, eftersom hon hejar på Janouch, vilket i sin tur alldeles uppenbart beror på att hon delar Janouchs svarta bild av landet Sverige.

Så vilse kan man gå i den så kallade åsiktskorridoren.

Bokförlaget, bokhandlaren och  Janouch

Däremot gör Teodorescu alldeles rätt i att reagera mot Katerina Janouchs bokförlag Piratförlaget, som tar avstånd från hennes Sverige-bild.  Hur i hela friden skulle det se ut om varje förlag och varje dagstidning bara gav ut författare som hade exakt samma verklighetsbild som ägarna?

Å andra sidan så kan förstås ett förlag, eller en tidning, vägra publicera författare vars idévärld man inte kan acceptera. Det är ingen mänsklig rättighet att bli publicerad på Piratförlaget eller ens i Göteborgs-Posten.

Bokhandeln i Uppsala som nu tänker plocka bort Janouchs utgivningar är förstås i sin fulla rätt att göra det. Om det är lämpligt? Om bokhandeln inte vill bli förknippad med en viss sorts åsikter så är det väl möjligen logiskt, men knappast lämpligt i det här fallet. I förlängningen är det rent förkastligt – själv skulle jag aldrig gynna en bokhandel som alltför flitigt, och på ganska vaga grunder, lyfter bort författare som blivit omdiskuterade i den offentliga debatten.

Gulligull med Jimmie & Annie

Publicerat: december 4, 2016 i Okategoriserade

annieojimmietv4

VARFÖR I HELA fridens namn börjar Annie Lööf plötsligt gulla med extremistpartiernas ledare?

Vad är det som får henne att just nu – när ideologier och värderingar står och skakar runt om i världen – vilja vara vänlig, fnissig och mysig mot Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt?

Tror hon att hennes väljare verkligen vill ha mer  gulligull i politiken?

I eftersnacket till den förvalsduell som Annie Lööf och Jimmie Åkesson hade i TV4 kunde vi se hur Annie och Jimmie skrattade gott tillsammans, på temat ”tänk så tokigt det kan bli ibland i våra debatter och nästa gång är det nog din tur, hö hö hö”.

Precis så – PRECIS SÅ! – går det till när Sverigedemokraterna normaliseras. Samförstånd. Klappar på axeln. Det mjuka, fina skrattet tillsammans. Förståelse, intimitet, känslor och närhet.

Annie Lööf kanske inte tänkte sig för, men genom att lämna den argumenterande och sakliga politikerrollen och istället gulligulla med Åkesson, så signalerade hon till tittarna att han nog ändå inte är så farlig trots allt. Det var ett misstag av större dignitet än vad man i förstone kan tro.

Ty Åkesson, som valt att leda ett parti som mobbar muslimer, som valt att vara talesman för ett parti som för inte alls så länge sen hatade judar – är han plötsligt inte så farlig? Har han blivit en hygglig prick? Kan – och bör –  vi andra verkligen fnissa och skratta tillsammans med mobbaren och hataren, om vi nu vill ta avstånd från mobbningen och hatet?

Det är inget fel på att politiker också pratar om sina roller med varandra. Men att som Lööf göra det genom att mysa och fnittra med Åkesson, eller – som häromveckan hos Malou, också i TV4 –  mysprata om politikerroller och ömsesidig respekt med Jonas Sjöstedt, ledaren för  ett vänsterparti som just nu  vrider sig som en mask för att förhålla sig till den avlidne revolutionären Castro, det leder fel.

Alla politiker som på allvar vill bekämpa totalitära tendenser och slåss för den liberala representativa demokratin, inkluderat våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, bör hålla en tydlig distans till Åkesson och Sjöstedt (framförallt den förstnämnde). Det gäller även och kanske i synnerhet Annie Lööf.

Den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg lämnade tv-studion när Ny Demokratis partiledare gjorde entré på 1990-talet. Det blev en symbolhandling som väldigt tydligt tog avstånd från den latenta rasismen och främlingshatet hos Ian och Bert.

När Annie Lööf fnissar och gulligullar med Åkesson blir det också en symbolhandling. Dessvärre med totalt motsatt innebörd än Westerbergs.