Sanna mina ord – inom högst en vecka (kanske redan om några dagar) är parentesen Håkan Juholt över. Socialdemokratin kommer att ledas av en expeditionsministär fram till ett nytt val av partistyrelse och partiledare i början av april. Något alternativ finns inte: skeppet håller på att kantra, stormen bedarrar inte och kaptenen går på grynna efter grynna.
För Håkan Juholt är det förstås en personlig tragedi. Han spelade ett högt maktspel, trodde sig behärska det, men missbedömde fiendens styrka både utanför och innanför de egna leden. Hans lojala armé decimeras nu timme för timme, tidigare hängivna s-bloggare på flankerna ser sig nu oroligt om efter nya alfahannar eller honor att söka sig till och jag är övertygad om att man nu i de inre leden lägger mer kraft på att diskutera nya ledare och ledarkonstellationer än att fundera på hur man ska backa upp den nuvarande ledarvargen.
Egentligen är det inget konstigt. Parenteser har vi sett förr. Den senaste var Bo Lundgren (m), som ingen idag kommer ihåg. Han lyckades på kort tid få moderaterna att framstå som mer byråkratiska, oformliga, svala och defensiva än vad de egentligen var – hans egentliga förtjänst blev att han fungerade som språngbräda för Schlingmann och Reinfeldt i deras iver att skapa nytt. Ställt i relief mot Lundgren var allt nytt och fräscht.
Jag kan förstås ha fel. Den socialdemokratiska traditionen av uppställning bakom ledaren är stark. Man har aldrig tidigare sparkat en partiordförande under en mellanvalsperiod.
Men den här gången står saken annorlunda. Partiet dräneras i snabb takt på trovärdighet, partiet saknar all tyngd i den politiska debatten – trots att Juholt ständigt upprepar att ”vi nu måste börja prata politik” – och precis som i vilket företag eller organisation som helst så kan inte varumärket få fläckas ner och urholkas in absurdum.
Även om Juholt blir den som får sticka huvudet in i snaran och bli offentligt avrättad, så måste analysen bli djupare än att handla om ledarskap. Två viktiga faktorer har spelat roll – dels det faktum att dagens frågor i offentligheten uteslutande ställs av den moderattyngda alliansen och dess massiva hejarklack bland krönikörer och redaktörer i dagspressen, dels det faktum att socialdemokraterna under Juholt tappat all kontinuitet, all regeringserfarenhet och all intellektuell kraft. I det första fallet krävs en noga planlagd motoffensiv (partiet måste helt enkelt gå i opposition och med genomtänkta argument istället för slagord bryta den moderatledda åsiktshegemonin). I det andra fallet krävs att nygamla, mer erfarna och oanfrätta spelare träder in på banan.
(s) har helt enkelt valt fel strategi för att återerövra väljarna. I tron att väljarkåren ser ut som för tio år sedan – och reagerar på samma signalsystem som då – har retoriken följt en gammal linje. Slagorden om att ”de rikare blir ännu rikare och de fattigare blir ännu fattigare” fick kanske fäste då, men den sortens debatt har väljarkåren vant sig av med.
Istället borde (s) jobba mer ingenjörsmässigt – klasskampsretorik borde ersättas av faktaretorik. Och en mycket tydligare offensiv mot den nyliberala politik som regeringen just nu för och som många människor trots allt känner sig oroliga inför. Ett skolexempel på hur frågorna bör ställas ger krönikören Sanna Lundell i det här inlägget – läs och ta lärdom.
Skall (s) ta sig ur den djupa svackan krävs att vi andra åtminstone börjar se partiet som ett trovärdigt och kapabelt alternativ. Oavsett vilka falanger som hejar på vilka (och jag har verkligen ingen aning) så måste partiet ställa ett kompetent ledarskap på fötter, ett som inger trovärdighet och erfarenhet.
Får jag föreslå Thomas Östros som partiordförande och en stark, framträdande post för den intellektuella och välutbildade Lena Sommestad? Krydda med något yngre, erfarna och nytänkande kommunpolitiker, exempelvis Johan Persson i Kalmar och Johanna Graf. Strunta i organiserat samarbete med (mp) och (v). Formulera snabbt en tydlig politik som väger upp den nyliberala privatiseringsivern från alliansen, men som ändå skapar utrymme för privata initiativ. Sikta nogrannt och avlossa de politiska skotten mot alliansen där den är som svagast – sett ur befolkningens ögon. Och håll envist fast vid det!
Så jäkla svårt kan det väl inte vara? Juholt har haft sin chans och misslyckats. Sorgligt men sant.
Expressen, Exp2, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3. DN4
Folkbladet, Ab 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, SvD, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Expr 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, 4, 5
